En ny neurologisk sjukdom är upptäckt hos Staffordshire Bull Terrier. De senaste åren har ett litet antal staffords blivit diagnostiserade med en sjukdom som har fått namnet L-2 hydroxglutaric acidiura eller L-2 HGA.

Sjukdomen har visat sig på olika sätt där hundar har vissa symptom : demens (stirrar ut i luften, bortfall av lydnad och rumsrenhet), nervösa tillstånd med starka anfall, intolerans, ataxi (svårigheter att samordna rörelser),
skakningar, darrningar och muskelstelhet.

Hundar från olika blodlinjer har blivit angripna och det antal hundar som har fått diagnosen har ökat. Sjukdomen (och liknande sjukdomar, D-2 HGA) finns även hos människor, även om sällan, men tillika fullt ödeläggande för de familjer som drabbats. Sjukdomen har en recessiv ärftlighet, som betyder att båda föräldrarna måste vara bärare av den defekta genen för att avkomman skall drabbas.Nyligen har det kommit en DNA-analys som kan bestämma vilka hundar som är bärare av genen som är orsaken till L2.

Det rekommenderas att ALLA AVELSDJUR bör testas så att sjukdomen kan utrotas.

För att göra DNA-analysen låt en veterinär ta 3 ml blod som sänds in tillsammans
med ett eget schema till Animal Health Trust i England. *

- Vi använder oss enbart utav L2-hga Clear Hundar, och vid parning skall båda parterna vara Clear

HC är inte medfött, vilket innebär att valpen föds med normala ögon. Katarakten börjar utvecklas när valpen är mellan bara ett par veckor till några månader gammal för att sedemera leda till total katarakt mellan 2-3 års ålder.
Den här typen av katarakt är alltid bilateral, dvs symmetrisk på båda ögonen, och fortsätter utvecklas tills katarakten är total - hunden är blind.
Sjukdomen är inte koncentrerad till enbart vissa specifika blodslinjer utan förekommer hos staffordshire bullterriers i alla länder, i olika linjer. Både hanhundar och tikar drabbas.

Idag vet man att HC har en recessiv autosomal arvsgång.
Detta innebär att hunden måste ha två muterade/defekta gener för att utveckla sjukdomen (affected) - en gen nedärvd ifrån vardera föräldradjur. Individer med en kopia av den defekta genen och en kopia av den normala genen är bärare (carrier) av sjukdomen - genen nedärvd från ett av föräldradjuren. En hund med två normala gener är icke-bärare (clear) av sjukdomen.

The Animal Health Trust (AHT) i Storbritannien har lyckats identifiera genen som orsakar HC vilket gör att vi idag kan DNA-testa våra hundar och identifiera vilka individer som är clear, carrier respektive affected. Detta, tillsammans med att man vet arvsgången, ger oss redskapet för att bekämpa sjukdomen globalt.

Staffordshire bullterriers världen över kan, genom ett vanligt blodprov som skickas till AHT för DNA-analys, testas. Du kan testa din hund för L-2-HGA samtidigt (se info L-2-HGA), endast ett prov krävs för analyserna.

HC är, som tidigare nämnts, inte den enda ögonsjukdomen som kan drabba vår ras, och det är bara HC man funnit genen och vet arvsgången för. Därför är det viktigt att vi ögonspeglar våra hundar - framförallt avelsdjuren. Ögonspegling är tills vidare den enda möjligheten att upptäcka andra typer av katarakt, PHPV och andra defekter som drabbar ögat.

- Vi använder oss enbart utav HC Clear Hundar, och vid parning skall båda parterna vara Clear.

CLEAR x CLEAR
Samtliga valpar CLEAR

CLEAR x CARRIER
50% av valparna CLEAR
50% av valparna CARRIER

CLEAR x AFFECTED
Samtliga valpar CARRIER

CARRIER x CARRIER
25% av valparna CLEAR
25% av valparna AFFECTED
50% av valparna CARRIER

CARRIER x AFFECTED
50% av valparna AFFECTED
50% av valparna CARRIER

AFFECTED x AFFECTED
Samtliga valpar AFFECTED

Enligt korsningsschemat framkommer att samtliga valpar ur kombinationen clear x clear är icke-bärare, dvs genetiskt fria från L2-hga och HC. Dessa hundar behöver inte testas. Det samma gäller valpar ur kombinationen clear x affected, där samtliga avkommor är genetiska bärare av sjukdomen.

SSBTKs uppfödarkommitté (UK) rekommenderar att valpar ur kombinationen clear x carrier DNA-testas innan leverans. SSBTKs uppfödarkommitté (UK) rekommenderar ej följande kombinationer: clear x affected, carrier x carrier, carrier x affected, affected x affected.

- Som valpköpare tycker vi att man bör man välja att köpa från L2-hga testade föräldrardjur och även se till att dom är testade innan leverans ifall kombinationen ClearXCarrier är gjord

PHPV förekommer främst hos staffordshire bullterrier.

Källa: Svenska Kennel Klubben

- Vi ögonspeglar alla våra valpar innan leverans vid ca 8 veckors ålder, och vi vill även att valpköparna ögonspeglar i vuxen ålder helst vid ca 1-2 år och sedan vid 7 år för att kunna utvärdera rasen, eftersom allt för få ögonspeglas på äldre dar

Källa: Svenska Kennel Klubben

- Vi ögonspeglar alla våra valpar innan leverans, och vi vill även att valpköparna ögonspeglar i vuxen ålder helst vid 1-2 år och sedan vid 7 år för att kunna utvärdera rasen, eftersom allt för få ögonspeglas på äldre dar

Rubbningen om det händer sker då under uppväxten, och kan ej graderas förens hundens skelett är färdigväxt.
Och inte ens då går det att exakt säga hur mycket.
HD anses också vara miljöbetingad. Överdriven motion under uppväxten samt överdriven utfodring av ett för koncentrerat foder, som påskyndar tillväxten.
HD-fria avelsdjur kan bli föräldrar till en hel kull med HD- belastade avkommor. Och tvärtom!

Man bör ej heller stirra sig blind på om hunden är HD fri och då mer eller mindre acceptera alla andra svagheter /defekter som t.e.x temperamentsfel. En bra avelshund skall ha det som karaktäriserar rasen! bra temperament, kraftig och stark bakdel, välmusklad, Rastypisk
Alltså kontentan av detta är att en avelshund inte måste vara en Champion för att kunna ge goda avkommor.
En god härstamning som lämnar sina förfäders goda egenskaper vidare, det är viktigt!

Symtom : En hund med HD behöver ej uppvisa några symtom. Men man bör alltid försöka hålla en HD hund så slank som möjligt, så att den slipper dra runt på för många onödiga kilo. De vanligaste synliga symtomen är att den har svårt för att lyfta bakpartiet, kan trilla ner igen. Kan ha hältor m.m Men behöver som sagt inte ha några symptom alls och lider därmed heller ej av det.
En hund kan också ha alla symptom på HD men behöver för den sakens skull inte ha HD för det.

Hunden skall ej motioneras hårt, ej hoppa ut och in i bilen.
Simning är en motion som är mycket bra att bygga upp hela muskulaturen på hunden.
Tänk på att lagom med motion kommer att hålla din hund starkare och mindre stel i lederna.
Kalla golv är heller inte bra för den att ligga på.

-Vi har som önskemål att våra valpköpare HD röntgar sin hund vid ca 12-18 månader ålder

Symtomen på artros varierar kraftigt. Vid höft- och armbågsröntgen av unga hundar kan man ibland påvisa artros hos individer som inte visar minsta yttre tecken på ledproblem. En del hundar med artros kan leva ett obesvärat liv under många år och behöver inte bli stela eller halta förrän de är gamla och fått kraftiga pålagringar.

För att minska problemen av artros och eventuellt något fördröja dess utveckling bör man motionera hunden förnuftigt och ta hänsyn till problemet. Hunden mår bättre av många korta promenader än en mycket lång. Den bör få lika mycket motion alla dagar i veckan och samma rutiner hela året om. Promenader kan tas på valfritt underlag men för hårdare motion rekommenderas lagom mjukt underlag. Man bör undvika att cykelmotionera hunden, klövja den eller låta den dra pulka. Simning är utmärkt träning då hunden övar sina muskler utan att belasta lederna. En hund med artros bör hållas mycket slank.

I den mån artros leder till hälta är detta mest påtagligt efter att man först ansträngt hunden och sen låtit den ligga still och vila i flera timmar. När hunden därefter reser sig brukar hältan vara lätt att upptäcka.

Armbågsartros
Armbågsartros kan drabba helt unga djur och ses särskilt i vissa raser. Denna onormalt tidiga artros kan orsakas av ett flertal olika tillväxtrubbningar som har det gemensamt att de ger en felaktig utveckling av den ena eller båda de ledytor i armbågsleden som kommer från underarmen.

Tre olika varianter av osteokondros kan orsaka artros i armbågsleden (se osteokondros). Alternativt kan samspelet mellan de båda underarmsbenens längdtillväxt vara stört. Därvid uppstår en dragkraft mellan de långa rörbenen som sekundärt påverkar leden med spänning och oregelbundenhet som följd.

Vid en mer omfattande röntgenundersökning än den som rutinmässigt görs för SKK:s centrala registrering (se nedan) kan man i tidigt stadium fastställa mer exakt vad som är orsaken till armbågsartros hos den enskilda hunden. I senare stadier kan det vara omöjligt att skilja de olika formerna åt.

För vissa raser är röntgen av avelsdjurens armbågar ett krav. Bilderna avläses vid SKK:s veterinäravdelning och eventuella förändringar graderas. Armbågsartros drabbar bland andra retrieverraserna, newfoundlandshund, rottweiler, schäfer och sennenraserna. Armbågsartros visar, enligt flera beräkningar, ganska hög heritabilitet. Av det skälet bör hundar som har armbågsartrosartros, så långt det över huvud taget är möjligt, uteslutas ur avel.

Vi tycker inte att man skall använda grader över 1 på ED. En hund som är ED fri kan ge avkommor som är ED belastade, en hund som givit många ED bör beaktas.

-Vi har som önskemål att våra valpköpare HD röntgar sin hund vid ca 12-18 månader ålder

Knäartros
Knäartros kan förekomma hos hundar av alla raser men en speciellt tidig och snabbt fortskridande form förekommer inom boxerrasen. Preliminära uppgifter tyder på hög heritabilitet. Orsaken är okänd.
Ett knä med artros blir svullet och stelt och skadas lättare än ett friskt vid felsteg. Det drabbas därför lättare än ett friskt knä av meniskskada eller korsbandsbristning.

För boxerrasen finns central avläsning och registrering av resultaten av knäröntgen hos SKK:s veterinäravdelning. Artros i knäleden kan vara ett symtom på osteokondros inom alla raser (se osteokondros).

Källa: Svenska Kennel Klubben

Patellaluxation innebär att knäskålen (patella) kan förflyttas från sin normala position antingen utåt (lateral luxation) eller inåt (medial luxation). Det senare är det mest vanliga. Anomalin har en komplex bakgrund. Exempel på orsaker är: utplaning av knäskålens och/eller knäledens ledyta, utplaning av lårbenets rullkammar och/eller eftergift i knäledens ledband, ledkapsel och omkringliggande muskulatur. Förändringen kan även orsakas av felaktig vinkel mellan lårben och lårbenshals och/eller av onormal riktning på lårbensaxeln. Förändringarna i lårbenet kan i sin tur orsakas av felaktig mineral- eller hormonomsättning.

Många hundar med patellaluxation är symtomfria men felet kan konstateras genom palpatorisk undersökning av knäleden. Palpation innebär att man undersöker genom att bara använda händerna. I gravare fall uppträder återkommande eller konstant hälta. Om knäskålen är permanent luxerad får hunden en typisk, knäande gång. För finsk spets och affenpinscher registreras patellastatus i SKK:s centrala register.

De kliniska fynden graderas därvid på en skala från 0 till 3:
0: Normal
Grad 1. Patella kan luxeras manuellt men återgår spontant till normalt läge.
Grad 2. Patella kan lätt luxeras antingen manuellt eller spontant och kan förbli luxerad.
Grad 3. Patella är permanent luxerad.

Medial patellaluxation förekommer något oftare hos tikar än hos hanhundar och främst hos hundar med kroppsvikt under 10 kg. Patellaluxation förekommer inom många terrierraser. Lateral patellaluxation förekommer sällsynt hos hundar av några medelstora raser. Prognosen vid operation är sämre än vid medial luxation. Eventuell arvsgång är inte fastställd.

Källa: Svenska Kennel Klubben

- Det finns staffar som drabbats utav Patella Luxation i utlandet, och visa länder är mera flitiga för att testa för detta. I visa artiklar så står det att det förekommer ofta i terrierraser.

Med allergi menas en lokal eller allmän reaktion som en individ uppvisar som har utvecklat överkänslighet mot ett visst allergen (allergiframkallande ämne). Reaktionen uppstår vid kontakt med allergenet. Man kan, förenklat, tala om tre huvudtyper av allergi hos hundar:

Atopisk reaktion
Atopisk reaktion orsakas av partiklar som svävar omkring fritt i luften Två typer av atopi förekommer. Atopisk astma (allergisk bronkialastma) med hosta eller andra symtom från luftrören är ovanlig hos hundar. Atopisk hudsjukdom (dermatit) är däremot vanlig och ger symtom från huden (se atopisk dermatit).

Foderallergi
Foderallergi orsakas av överkänslighet mot råvaror i fodret. Vanligen visar en hund med foderallergi symtom från magen och/eller tarmkanalen. Framför allt ses kräkning och/eller diarré. Även symtom från huden kan förekomma men det är mindre vanligt.

Problemet kan pareras genom att man undviker att ge foder som innehåller de för hunden olämpliga råvarorna. För att identifiera problemet ger man lågallergifoder baserat på endast ett fåtal råvaror under en längre tid. När hundens mage stabiliserats tillsätter man en "prov"-råvara åt gången tills magen krånglar igen. Därigenom kan man systematiskt inringa orsaken eller orsakerna. Man kan därefter i framtiden undvika dessa råvaror, till exempel mjölk eller kött, eller ställa hunden på medicinskt dietfoder.

Hundar som behöver speciell diet eller som måste medicineras för att tåla vanligt foder är mindre lämpliga för avel. Vanligen tål friska hundar både olika hundfoder och hushållsrester.

Kontaktallergi
Kontaktallergi är en lokalt uppträdande form av överkänslighet. En exponerad kroppsdel eller ett hudområde reagerar negativt vid direkt kontakt med material i omgivningen, exempelvis underlaget som hunden ligger på, en matta inomhus eller vissa växter i en gräsmatta som hunden går på eller en skål som den äter eller dricker ur. Den utsatta kroppsdelen kliar intensivt och huden blir röd.

Källa: Svenska Kennel Klubben

Hos en hund med friskt immunförsvar ger kvalstret vanligen inga symtom. Däremot kan individer med nedsatt immunförsvar, framför allt hundar med en rubbning i T-lymfocyterna (en typ av vita blodkroppar) få symtom som kan vara antingen lokala eller generella. Sjukdom orsakad av Demodex kallas demodikos.

De lokala symtomen består av lokal hårlöshet i form av små runda fläckar utan inflammatorisk reaktion. Fläckarna förekommer särskilt i ansiktet. Spontan självläkning sker ofta men det förekommer också kroniska förlopp och även att reaktionen övergår i en kronisk inflammation och, som följdsjukdom, en infektion i huden.

Hundar som står på lång kortisonbehandling eller som har en sjukdom med förhöjda nivåer av kortison i blodet (Cushings sjukdom) löper ökad risk för demodikos genom' att kortisonet hämmar T-lymfocyterna - se ovan.

Demodikos ses oftare i vissa raser såsom boxer, clumber spaniel, dobermann, schäfer, skotsk terrier och whippet. En sjuklig förändring på ärftlig basis anses ligga bakom ett flertal av de rasbundna fallen. Genom utsortering av hundar med demodikos ur avelsprogrammen kan man minska förekomsten av sjukdomen.

Källa: Svenska Kennel Klubben

- Enligt nya undersökningar så måste båda föräldradjuren vara anlagsbärare till att kunna bidra till demodex en såkallad T-cell nedärvs ifrån båda föräldrarna, det är inte bara enbart moder som är bärare som många tror

Studie för arvsgång av demodex

En studie för att undersöka genetisk koppling till den bristande förmågan att hindra förökning av demodexkvalster hos hund genomförs
just nu av: veterinär Susanne Åhman och veterinär Kerstin Bergvall.

De vill ha in blod & skrap-prov från friska och sjuka hundar, mer info nedan:

Vi Behöver din hjälp!

•Mops
•Staffordshire bullterrier
•Amerikansk Staffordshire terrier

Har Du någon hund som har eller har haft demodikos?
Har du någon en som är ÖVER 3 år och INTE har haft demodikos?

Demodikos är ett sjukligt tillstånd i huden orsakad av demodexkvalster. Kvalstren lever nere i hårsäckar och talgkörtelgångar.

Symptom på demodikos är hårlösa områden.
Huden kan också bli inflammerad och infekterad.

På hundar som utvecklar demodikos före 18 månaders ålder betecknas demodikosen som juvenil (ungdomsform).
Juvenil demodikos kan vara lokal (hunden har demodexkvalster på ett fåtal, relativt små områden) eller generell (demodexkvalster förekommer på utbredda eller många områden).

De hundar som har demodexkvalster på tassarna hänförs till gruppen generell demodikos.

Hundar som varit friska i sin hud som unga och sedan som vuxna eller gamla utvecklar demodikos (s.k. adult form), har som regel en annan sjukdom eller medicinering som orsak till att immunförsvaret inte lyckas hindra demodexkvalstren att föröka sig.

Immunförsvaret hos hunden ska normalt göra att demodexkvalstren inte kan föröka sig.
På hundar som utvecklat demodikos har detta inte fungerat tillräckligt bra. Hundar med juvenil demodikos kan ha en genetisk bakgrund till sin bristande förmåga att kontrollera förökningen av kvalstren.

Vissa hundraser har visat sig ha högre risk att utveckla juvenil demodikos jämfört med andra raser. En amerikansk studie visade att Amerikansk staffordshire terrier och mops
tillhörde riskraserna.

Idag finns möjlighet att kartlägga och jämföra gentiskt material hos hundar. Genetiska studier har gjort det möjligt att för vissa sjukdomar kunna erbjuda tester för att se om en individ är anlagsbärare för sjukdomen.

Exempel på sådana sjukdomar eller tillstånd är t.ex. PRA, cerebellär ataxi, degenerativ myelopati och ivermektinkänlighet hos Collie.

En studie för att undersöka genetisk koppling till den bristande förmågan att hindra förökning av demodexkvalster hos hund skall genomföras.
För denna undersökning behöver vi kontakt med ägare till hundar av raserna Amerikansk staffordshire bullterrier och mops som har eller har haft demodikos.

Känner du att du vill hjälpa till, kontakta gärna veterinär Kerstin Bergvall, Kerstin.Bergvall@kv.slu.se adress Avd för Kliniska Vetenskaper, SLU, Box 70 54, 750 07 Uppsala eller veterinär Susanne Åhman, susanne.ahman@bredband.net, adress Djurakuten, Kungstensgatan 58, 113 29 Stockholm

För mera information ta en titt på SSBTK

Notis : Enl samtal med Kerstin B - "det går idag inte att garantera att en frisk kontrollhund inte kan vara anlagsbärare, utan bara att den inte har symtom och att den var fri från demodexkvalster i de prov som tagits"

Medfödd dövhet förekommer hos ett tjugotal olika raser och är ofta genetiskt betingad. Den har ofta sammankopplats med vissa gener för vit pälsfärg och generna för merle och harlekin. Dövhet förekommer även hos raser med helt andra färger.

1a. Medfödd dövhet. Generna S, s(i), s(p) och s(w)
Vissa anlag för nästan helt vit pälsfärg eller päls med stora inslag av vitt förknippas med medfödd dövhet. Detta gäller i raser där hundarnas färg bestäms av gener i S-locus. Dövheten orsakas av en defekt i innerörat.
Det dominanta anlaget S ger helt pigmenterad päls (enfärgad icke-vit). Homozygoterna för den recessiva allelen s(i) (irish spotting) har vita tecken på 10-30% av kroppen i form av strumpor, bröstfläck, haklapp, krage, vit svanstipp. Vit bläs förekommer. Homozygoterna för de recessiva allelen s(p) (piebald spotting) har vita tecken på 30-90% av kroppen (exempelvis foxterrier). Homozygoterna för den recessiva allelen s(w) (extreme white) är vita på 90-100% av kroppen.
Hur/varför dessa gener för utbredd vit färg ökar risken för dövhet och hur dövheten är kopplad till färganlaget är inte helt känt. En hypotes är att pigmenterade celler som underhåller hörselhåren (stereocilierna) saknas under fosterutvecklingen. I raser där dövhet förekommer hos hundar med extreme white päls kan dövhet även förekomma hos färgade individer men i lägre frekvens.
Det finns andra gener för vit färg än s-allelerna. Den vita färgen hos till exempel west highland white terrier sammankopplas inte med dövhet.

1b. Homozygoti för s(w)
Raser där de flesta individer är extreme white till följd av homozygoti för s(w) och där medfödd dövhet förekommer är: (vit) bullterrier (dövhet förekommer även hos färgade hundar), dalmatiner (dalmatinern är genetiskt extreme white; genen f i ett annat locus ger de typiska fläckarna), malteser, pyrenéerhund och sealyhamterrier.

1c. Homozygoti för s(p) och s(w)
Inom följande raser där homozygoti för piebald spotting, s(p) och extreme white s(w) är vanlig förekommer medfödd dövhet: boston terrier, cocker spaniel, engelsk setter, foxterrier och pointer. I boxerrasen föds ofta extreme white individer som vanligen inte anses vara döva.

1d. Merle
Dövhet drabbar påtagligt ofta hundar med merlefärg. Merlefärgen framkallas av ett dominant anlag (M) som "bleker" det normala pigmentet. Svart och chokladfärgad päls blir blå. Gult och sobel påverkas mindre eller inte alls.
Merlegenen förekommer i raserna: australian shepherd, australisk cattledog, collie, dunkerstövare (dropplad eller - oegentligt -"harlekin"), grand danois, shetland sheepdog, tax (tigerfärg) och welsh corgi cardigan.
Bland merlefärgade hundar, som är heterozygota (Mm) är hörseldefekter (och ögondefekter) mer vanliga än hos andra färgvarianter. Detta har undersökts närmare hos collie och tax. Av merlefärgade ("tiger"-) taxar som ingick i en undersökning var 37% döva.
Homozygoter (MM) för merleanlaget är vita med blå ögon och färgen kallas vit merle. Homozygoterna är vanligen sterila, behäftade med ögonanomalier och helt eller delvis döva. Dessa anomalier hos vit merle ingår i merle-syndromet. Merle-syndromet förekommer bland annat hos collie, dunkerstövare, shetland sheepdog och tax.

1e. Harlekin
Harlekinfärgen hos grand danois är en speciell merle-variant. Färgen uppstår hos individer som är heterozygota för merleanlaget (Mm) och dessutom heterozygota (Hh) för ett dominant anlag (H) i ett annat locus. Det dominanta harlekinanlaget (H) modifierar merlegenen så att pälshår som skulle haft merlefärg blir vita. I homozygot form (HH) är harlekingenen letal. Dövhet förekommer hos en del harlekinfärgade grand danois. Heterozygoti för harlekingenen (Hh) är även letal tillsammans med MM (vit merle).

2. Förvärvad dövhet
Förvärvad dövhet uppträder i medelåldern eller senare. Ofta orsakas den av kronisk örongångsinflammation som i sin tur beror på olämplig öronform. Hundar av raser med tunga, hängande öron med tät päls är konstitutionellt predisponerade för sådana problem.

3a. Avelsrekommendationer, merle
I raser där merlegenen är modern favoriseras blå hundar på bekostnad av genetiskt sundare, normalfärgade djur. Merlefärgen uppnås så gott som alltid genom att man parar en merlefärgad hund med en normalfärgad. Ögon- och hörseldefekter är mer vanliga bland merlefärgade hundar än i andra färgvarianter. Av merlefärgade ("tiger-") taxar som ingick i en undersökning var 37% döva. Vid parning av två merlefärgade individer får 25% av valparna färgen vit merle ("vittiger" hos tax). De flesta sådana valpar drabbas av merle-syndromet (om de alls överlever). Merle bör inte korsas med sobel eftersom sobelfärgen inte påverkas av anlaget. Sobelfärgade hundar kan därför vara genetiskt merle utan att uppvisa den typiska färgen.

3b. Avelsåtgärder, vit färg
Homozygoti för s(w), den gen för extreme white som finns hos många raser, ger ökad risk för dövhet. I raser där allelerna s(i), s(p) och s(w) förekommer bör man vara försiktig med att avla fram riktigt ljusa individer, alltså undvika homozygoti för genen s(w) som ger extreme white.

Källa: Svenska Kennel Klubben

- Det finns fall där Staffordshire Bullterrier har blivit döva som har både vitfärgad päls och färgad päls. Dock så tycker vi att man bör undevika att para två helt vita hundar eller med mycket vitt i linjerna med varandra då förekomsten verkar öka då. vi har fall i Sverige och i utlandet med döva staffar.

Primär epilepsi
Vid primär, även kallad idiopatisk, epilepsi kan man inte påvisa någon förvärvad skada i hjärnan. Ärftliga faktorer bidrar påtagligt vid primär epilepsi. Den debuterar oftast vid låg ålder, från sex månader till fem år och är vanligare hos hanhundar än hos tikar. Primär epilepsi är den vanligaste formen av epilepsi.

Anfallen vid primär epilepsi följer ofta ett visst mönster och är likartade hos individen från gång till gång. De kommer vanligen medan hunden vilar och är kortvariga, oftast mellan 30 sekunder och 4 minuter. Mellan anfallen är hunden helt normal. Ett typiskt epileptiskt anfall kan indelas i fyra faser: prodromalfasen, med ändrat beteende och humör, som kan börja timmar till dagar före anfallet. I nästa fas, aura, är hunden orolig och kan gnälla, skaka och salivera. I krampstadiet, iktus, som varar några minuter, spänns musklerna och hunden faller omkull. Sedan kommer rytmiska ryckningar i benen, ansiktet och halsen. Hunden brukar salivera kraftigt och ofrivillig avgång av urin och avföring är vanlig. Iktusfasen avslutas med travrörelser med benen och hunden brukar sedan resa sig upp igen. I uppvakningsfasen verkar hunden förvirrad, desorienterad och orolig. Det sistnämnda tillståndet kan vara i timmar till dagar.

Sekundär epilepsi
Vid sekundär epilepsi finns ofta en påvisbar skada i hjärnan. Exempel på skadeorsaker i hjärnan är hjärntumör, encefalit (hjärninflammation, till exempel vid valpsjuka), skada efter yttre våld och hydrocefalus (vattenskalle).

Orsaker utanför hjärnan kan vara hypoglykemi (för låg blodsockernivå), förgiftning, syrebrist vid hjärt- och lungsjukdomar, skador på lever och/eller njurar och vissa ämnesomsättningssjukdomar. Den sekundära epilepsin benämns ibland även förvärvad eller symtomatisk epilepsi.

Källa: Svenska Kennel Klubben

VIKTIG INFO - För att kunna kartlägga hur utbredd sjukdomen är i den svenska populationen behöver vi få kontakt med alla er ägare/uppfödare till en epilepsidrabbad hund. Intressant för oss är även: Hur gammal var hunden vid sjukdomsdebuten? Hur utvecklade den sig? Medicinerade ni er hund? Upplevde ni att medicinen fungerade? Om hunden avlivats pga sjukdomen - vid vilken ålder?

Hör av er till (gärna via mail): Marianne Komstadius winniehurst@hotmail.com, 073-574 58 59

Epilepsiforskning - Universitetet i Helsingfors har i samarbete med University of Manchester initierat en forskningsstudie angående epilepsi och staffordshire bullterrier. Syftet är att finna epilepsigenen/-generna hos vår ras. Professor Hannes Lohi har efter kontakt med UK bett om vår hjälp. Man behöver DNA ifrån så många hundar som möjligt - framförallt ifrån drabbade individer, deras kullsyskon, föräldrar och nära släktingar men även ifrån helt friska hundar. Alla svar behandlas konfidentiellt och alla prov och tillhörande uppgifter och resultat handhas endast av till forskargruppen tillhörande medlemmar.

Att bidra med din hunds DNA är enkelt. Uppsök din ordinarie veterinär för en vanlig blodprovstagning. Skicka blodprovet, 5 ml blod i en EDTA-tub, tillsammans med formuläret (ladda ner nedan) och skicka omgående (adress se formuläret).För epilepsidrabbade hundar fyll även i detta formuläret Epilepsiförfrågan (finns nedan)

Ju fler vi är som hjälps åt ju snabbare kommer forskningsprojektet att nå framgång! Blankett blodprov Epilepsiförfrågan Senaste nytt från ep-forskningen i Finland

Idag har Finland blod ifrån drygt 150 staffordshire bullterrier i DNA-banken, men för att forskningen skall kunna fortgå och slutföras behöver man fortfarande vår hjälp.

Fler blodprov behövs för att man skall kunna finna genen/generna som orsakar sjukdomen, både ifrån friska individer men framförallt ifrån epilepsidrabbade hundar.

Så snälla, lämna ert bidrag till forskningen! För vår ras skull!

Se mail nedan från
Department of Veterinary Biosciences i Finland

"We currently have samples from 151 Staffies in our dog DNA bank, and 8 of these have epilepsy. The sample collection is still ongoing, we need to increase the sample size in order to be able to proceed with the epilepsy genetics project. A sample size of at least 50 epileptic dogs and 50 healthy old dogs would be needed, but even larger sample sizes are preferred and may be needed to locate the epilepsy genes.

With best regards,
Lotta Koskinen, PhD
Department of Veterinary Biosciences
Department of Medical Genetics, Program in Molecular Medicine. Folkhälsan Institute of Genetics.

KÄLLA SSBTK.NET

Man måste vara öppen och ha klarhet runt hälsan på sin hund, en avkomma nedärver inte allt ifrån den ena föräldern bara utan nedärvningen kommer ifrån båda föräldradjuren både extriört och hälsomässigt, en del kanske mer eller mindre. Visa kombination fungerar 100% ihop och andra inte.

Man som Uppfödare måste ha klarhet att man håller på med avel och att allt inte går som man vill, att visa kombinationer blir bättre än andra, att man inte kan skylla på det ena föräldradjuret bara, många genetiska effekter som uppstår måste nedärvas ifrån båda för att det skall uppkomma. sedan kan visa föräldradjur vara mera starka i visa drag som tex öron,svans m.m i det extriöra.

Två kullar från samma tik/hane kan visa sig olika i både hälsan och extriören. Om en tik/hane nedärver samma defekt i samtliga kullar i mer eller mindre utsträckning bör man utvärdera ifall hunden skall fortsätta att gå i avel.

Hälsan på hunden kommer alltid att vara en vetenskap och man måste komma ihåg att man kan inte styra över allt som sker men att med ett gott hälsoperspektiv och ett gott omdöme så kan man komma lite längre. Allra helst omdöme om sin egen hund får man inte glömma många tar tyvärr en kull på sin hund bara för att den ev är söt, har bra utställningsmeriter (En hund är inte mera värd eller en bättre anlagsbärare för att den har goda meriter på utställning, däremot ifall en hund har givit bra friska avkommor med en god statestik det är en god avelshund i mina ögon)